Här om natten övergick en helt vanlig lugn filmkväll till ren och skär panik. Slurp sa det så hade Malte svalt min (mattes) glasögonputstrasa. Eftersom jag är som en hönsmamma mot honom blev jag skiträdd och scenarion om hur trasan skulle vrida runt hans tarmar eller sätta stopp någonstans spelades upp i mitt huvud. Första tanken var salttricket och vi rusade in i köket. Inget saltkar någonstans! Efter att ha slängt ut halva skafferiet på golvet hittade vi ett kar där knappt hälften av botten täcktes av salt. In med saltvattnet i munnen, vänta, inget hände, ner med fingrar i halsen, inget hände. Vid det här laget var vi redo att åka in akut till veterinären. Men efter två försiktiga tryck på magen kom han igång och upp kom trasan i en göttig blandning av kvällsmat och vatten.

 

Nu har de ett alldeles eget kar märkt "hundarnas" i medicinlådan. Salt är kanske inte är helt optimalt, men hittills har det fungerat med en liten mängd på bägge hundarna när ingenting annat hjälper. Några minuter efter att trasan kommit upp mådde lillen som vanligt och började busa med storebror. Vad det värsta med allt detta är? Vi vet att han med all sannolikhet kommer att göra om det, om inte med en trasa så med något annat föremål och vi kommer att bli precis lika oroliga varje gång.