Här om natten övergick en helt vanlig lugn filmkväll till ren och skär panik. Slurp sa det så hade Malte svalt min (mattes) glasögonputstrasa. Eftersom jag är som en hönsmamma mot honom blev jag skiträdd och scenarion om hur trasan skulle vrida runt hans tarmar eller sätta stopp någonstans spelades upp i mitt huvud. Första tanken var salttricket och vi rusade in i köket. Inget saltkar någonstans! Efter att ha slängt ut halva skafferiet på golvet hittade vi ett kar där knappt hälften av botten täcktes av salt. In med saltvattnet i munnen, vänta, inget hände, ner med fingrar i halsen, inget hände. Vid det här laget var vi redo att åka in akut till veterinären. Men efter två försiktiga tryck på magen kom han igång och upp kom trasan i en göttig blandning av kvällsmat och vatten.

 

Nu har de ett alldeles eget kar märkt "hundarnas" i medicinlådan. Salt är kanske inte är helt optimalt, men hittills har det fungerat med en liten mängd på bägge hundarna när ingenting annat hjälper. Några minuter efter att trasan kommit upp mådde lillen som vanligt och började busa med storebror. Vad det värsta med allt detta är? Vi vet att han med all sannolikhet kommer att göra om det, om inte med en trasa så med något annat föremål och vi kommer att bli precis lika oroliga varje gång.

 

 

En uppdatering från Patrik som åkt till landet över helgen med hundarna: Malte tycker att det är spännande på landet och husse är glad att det var en liten trevlig snok Malte hittade och inte en huggorm. Speciellt eftersom han stod och slickade på den medans husse plockade kantareller :)  

 

Haha herregud Malte, vad är det för fel på dig!? Ska alltid fram och pussa på allting. Tur att han inte biter andra djur och tur att det "bara" var en snok och inte en huggorm!

 

Jag undrar ibland hur Malte tänker. Han verkar vara så snäll som vill att alla ska vara med och tycker om andra husdjur. Liksom så fin och lugn. Jag älskar den sidan hos honom. När vi räddade två råttbebisar som höll på att dö när de föddes blev Malte direkt kompis med dom och ville fram och nosa och pussa. Trots att han var valp då var det som att han förstod att man är försiktig med allt som är mindre än en själv (vilket vi även tränat på, men detta var liksom instinktivt). När de sedan skulle tillbaks till djuraffären stod han vid den tomma buren och pep en hel dag.